Embu 演武 kan översättas som ”utföra kamp”, det första skrivtecknet 演 betyder ”utföra/presentera” och det andra 武 är samma ”bu” som i budō 武道. Embu är en mycket viktig del i Shorinji Kempo-träning, då det innebär att man sätter in teknikerna i ett sammanhang och utför dem flera i kombination. Inom Shorinji Kempo kan man även tävla i embu.

Embutävling

När man tävlar i embu sätter man ihop tekniker till serier tillsammans med sin partner. Rollen som attackerare och försvarare växlas under tiden och man skall hålla sig mellan 1,5 – 2 minuter. En embu ska innehålla sex olika serier med tekniker, eller kōsei som det heter på japanska. Man tävlar på vanligt golv i en ruta om 7 x 7 meter och man kan välja vilka tekniker man vill göra utifrån alla de tekniker som ingår till sin nästa graderingstest. Vid tävling bedöms sedan utförandet av embu av fem domare, på mindre tävlingar kan man ha tre domare. Varje domare bedömer tekniskt utförande på varje kōsei, och varje kōsei kan ge maximalt tio poäng. Man bedömer också helhetsintryck i fyra olika kategorier, där tio är maximal poäng för varje del. Varje domare kan alltså dela ut maximalt 100 poäng, vid fem domare tar man bort poängen för den domare som gett högst respektive lägst poäng. Maximal poäng är 300.

Bedömning

Bedömningen av en embu görs i två huvudkategorier; gijutsudo (tekniskt utförande) och hyōgendo (helhetsintryck). Varje kōsei bedöms med avseende på gijutsudo, vilket innebär att domarna tittar på det tekniska utförandet av varje kōsei och de kan ge upp till 10 poäng per sekvens. Den andra kategorin är hyōgendo, eller ”helhetsintryck”. Där bedömer domarna helhetsintrycket av utförandet. Hyōgendo är i sin tur indelad i fyra delar som domaren tittar på. Dessa är;

• kōsei, rizumu, setsudo (struktur, rytm/flöde, standard)
• tai gamae, tachi kata, utsukushisa (kroppsposition, fotställning, atraktivitet)
• kihaku, kiai, sae (energi, kiai, skärpa)
• chōsoku, mekubari, zanshin (andning, blick, fokus)

Klasser vid tävling

Vid tävling i embu tävlar man i par (kumi embu), eller i en grupp om tre personer, och delar upp deltagarna i olika klasser utifrån vilken grad de har. Det finns också dantai embu, eller grupp-embu, då man är 6-12 personer i varje ”lag”. Ibland kan man även ha klass för ensam form, tandoku embu. Den högsta klassen brukar vara 4:e dan och högre, men i väst är det inte alltid som det finns tillräckligt många deltagare i de högre klasserna och då slås de ihop. I Japan där det finns lite fler utövare är det också vanligt med förälder-barn-klass, man-hustru-klass, klasser för seniorer etc. I Sverige håller vi svenska mästerskap (SM) varje år och vart fjärde år är det World Taikai (VM).

Viktig träningsform

Även om man inte tävlar så är embu en mycket viktig, och enligt många även mycket rolig, del i Shorinji Kempo-träning. För att lära sig avstånd och timing krävs det att man tränar med en partner som agerar motståndare, men för att bättre utveckla sina tekniker är det viktigt att man sätter ihop det till lite längre kombinationer. Det innebär att man får öva tekniken i ett sammanhang med olika rörelser och förflyttningar. För att en embu skall bli bra krävs det att varje attack utförs med full fart och kraft, då blir teknikerna bättre och mer realistiska. Men självklart börjar man inte träna i full fart utan startar sakta och lugnt för att sedan successivt öka på fart och kraft. Många lärare förklarar också embu som en meditation i rörelse. Har man övat sin embu under en tid så att den sitter utan att man behöver tänka på vad för teknik som kommer härnäst börjar man närma sig det stadiet.